På förlossningen fick jag CTG påkopplad för att mäta sammandragningarna och visst kom dem hela tiden. Vet inte hur många jag fick på dem 15 minuterna som mättes, men det var många och dem känns.

Sen kom läkaren och undersökte mig, inget vatten hade gått vilket var skönt att höra! Däremot var tappen helt utplånad och jag var öppen 3 cm! Och bebis ligger väldigt långt ner och trycker på. Hon sa att det var på G och kanske händer det inatt?! Dem skickade hem oss och bad oss ringa när värkarna gör ont. Jag sa dem gör jävligt ont! Men du menar att dem ska göra förbannat jävla ont? Jaha, då går vi hem och väntar på det.

Sagt och gjort. Jag bestämde mig för att vi skulle GÅ hem från förlossningen (ett par km bara), för att skynda på denna bebis som verkar tycka om att allt går långsamt, och det gjorde vi. Och satan i gatan vad ont det gjorde. Nu när jag är hemma gör sammandragningarna ännu ondare och jag försöker andas igenom dem men det är inte så lätt som man tror.

Nu hoppas vi på MER smärta OFTARE. Konstigt att man kan må så bra mellan värkarna och när dem väl sätter igång förvandlas man till ett litet monster. Och då är detta bara början. Underbart, helt underbart. Jag säger bara bring it on!