Igår hade vi öppen visning av lägenheten vi ska flytta från. Eller, mäklaren hade det. Vi var ute en runda på stan och käkade ute under tiden. Skönt att ha det gjort. Imorgonbitti ska vi på besiktning av den nya lägenheten, då vi går igenom allt och pratar om vad som behöver tapetseras om m.m.

Min syster som jobbar på CA ska följa med. Hon är grym! Jag är så "snäll-mesig" och säger bara "ja, tack, ja tack det blir bra" till allt. Även om det ser för jävligt ut. Hatar att vara till besvär och sen ångrar jag att jag inte var tuffare efteråt. Medan Emma är hur grym som helst och vet vad man har rätt till och ställer ultimatum. DU KOMMER BLI EN GRYM POLIS, SYRRAN! (Hehe, hon ska gå polishögskolan) När jag var tonåring ville jag bli polis. Jag och min vän Salle skulle båda bli poliser hehe. Men så blev det ju inte. Och just nu förknippar jag poliser med huvudvärk p.g.a allt vi fått stå ut med. Men syster Emma, hon får det att skina upp igen. Och poliser är faktiskt trevliga! Dem gör ju bara som dem blir tillsagda, eller dem gör ju bara sitt jobb. Och skönt är det väl att dem finns. Hur skulle det annars se ut i samhället...

Hur som helst. Efter besiktningen ska vi börja flytta!

Har funderat på om man ska ha skyddad adress nu när Elie inte är hemma och vi har människor som är kapabla till precis vad som helst, "efter oss". Men jag vill inte leva mitt liv i rädsla. Medan Elie absolut tycker jag ska ha skyddad adress. Får fundera vidare på detta...

Även om jag och Elie försöker hålla humöret och hoppet uppe så tappar vi ibland taget och trillar ner och hamnar i ett hav av ilska och orättvisa. Eftersom vi båda är människor så är detta mer eller mindre oundvikligt.

Oftast försöker vi ta allt som hänt oss på ett lugnt sätt och tänka bortom allt vi har framför oss. Vi fokuserar på hur bra livet blir när allt är över. Men såklart vet vi mycket väl om att vi är mitt i skiten. Men snart är det över.

Men det liksom pirrar i hela kroppen, som om blodet kokar. Det känns som vi skriker så högt vi kan men ingen hör. Ingen bryr sig om att lyssna på det som behöver uppmärksammas. Det känns som människor i makten hellre lyssnar på sjuka påhitt än på jordnära, äkta sanning från oskyldiga människor som ropar på hjälp. 

Jag tycker det är sjukligt att det känns som det är lättare att tjäna pengar på att hitta på något om någon, kräva skadestånd och få pengar på det här sättet, än att söka jobb och tjäna pengar på detta sätt.

Att falskt anklaga någon för att ha misshandlat och utfört sexuealla trakasserier och få pengar på det här sättet är fan lättare än att söka jobb och få lön känns det som. Jag blir så förbannad.

Jag och Elie är normala människor precis som 99% av alla er som läser min blogg är. Vi vill vakna på morgonen, dricka kaffe, gosa med vår son, gå till jobbet, komma hem, äta middag, städa och fixa, leka med vår son, se på TV och lugnt och tryggt lägga oss och sova intill varandra.

Vi behandlar alla människor vi träffar på trevligt och artigt. Vi bjöd poliserna som var hemma hos oss på kaffe och skrattade tillsammans, precis som vi skulle gjort med vem som helst. Och folk uppskattar detta. Vi hjälper andra människor och bryr oss väldigt mycket om andra personer. Vi är inte brottslingar, vi följer lagarna som finns i detta land (som vi trodde bättre om).

När jag sålde bilförsäkringar var jag varje månad tvungen att lämna in ett utdrag från mitt register. Vilket såklart alltid var/har varit fläckfritt. Likaså Elies.

De flesta människor har dessa tankar och lever precis som vi gör. För det är normalt.

MEN. Det spelar ingen roll hur bra man behandlar andra människor, hur bra man än försöker leva och uppföra sig. Det spelar ingen roll om man har ett "perfekt" liv. Det räcker med att träffa på EN enda människa, som inte tänker likadant. Som inte delar denna livs-uppfattning. Sen vänds allt upp och ner.

Från att ha vuxit upp och uppfostrats normalt, från att ha stigit upp till skolan varje morgon, till jobbet några år senare, från att alltid ha varit omtyckt av andra personer kan allt helt plötsligt vändas upp och ner. Helt plötsligt kan allt annorlunda ut. En normal människa kan helt plötsligt se ut som en livsfarlig människa som bara vill åt folks pengar, som hotar med att styckmörda folk, som tafsar på folk utan medkänsla. 

Den normala vardagen ser inte likadan ut. Ord som fängelse, skadestånd, anmälan, polis, rättegång, orättvisa, hot har tillkommit i de dagliga meningarna. Ord som vi knappt visste innebörden av för några år sen är nu en del av vår dag.  

Ibland kan jag stå hemma och diska t.ex. Jag tänker på vad vi ska göra för kul i helgen eller liknande. Men sen plötsligt, får jag en helt annan tanke. När allt vi går igenom blir till en enda tanke som uppenbarar sig i mitt huvud på en gång. Då stannar jag till och vill bara spy. Jag mår illa.

Jag önskar bara man kunde spola tillbaka tiden, sätta upp osynliga kameror på våra huvuden, trycka på REC. och fortsätta leva om allt vi gått igenom. Så kan vi sen samla alla blinda myndigheter, sätta ner dem i varsin stol på en biosalong, bjuda på lite jävla popcorn och trycka på PLAY. Det skulle bli den bästa Drama/Skräck - filmen de någonsin sett. Och det som gör det hela så intressant är att den skulle vara fullkomligt verklighetsbaserad.

Men såhär fungerar det inte i den här världen. Men vi vägrar ändra på oss. Vi tänker fortsätta behandla människor på ett fint sätt och tänka positivt. Det är såhär vi blivit uppfostrade både jag och Elie. Och så tänker vi uppfostra Emanuel och hans framtida syskon.

Tre ungdomar ger sig i oktober 1994 ut på en campingtur för att spela in en dokumentär om den lokala legenden "The Blair Witch" ("Blair-häxan"). Utrustade med videokameror och bandspelare ger de sig in i Black Hills Forest i Maryland, där de sedan spårlöst försvinner. Ett år senare hittas ungdomarnas kamerautrustning i skogen och vi får nu följa deras dokumenterade resa.

Filmen är utformad för att kännas som en dokumentär. Allt foto kommer från rollfigurernas egna handhållna kameror och dialogen är improviserad.

Den hade i början av 2008 omsatt 250 miljoner dollar vilket är 10 000 gånger dess budget, räknat i intäkter gör det filmen till en av världens mest lönsamma filmproduktioner någonsin.

Det har efteråt gjorts ett flertal filmer i liknande stil, bland dessa kan nämnas filmerna Cloverfield och REC.

The Blair Witch Project marknadsfördes genom att händelsen i filmen beskrev som att den verkligen hade inträffat. Innan filmen släpptes publicerades det tidningsartiklar om att tre ungdomar försvunnit i en mytomspunnen skog och att videoinspelningar tillhörande dem hade hittats, men detta var bara marknadsföring för filmen.





Så lite såhär inför Halloween - Vilken är den läskigaste skräckfilmen ni sett?!

Måste bara säga tack för alla kommentarer jag fick igår. Ni är så söta.

Vi tycker det är viktigt med en sån här inställning. Vi vill inte gå omkring och känna extremt hat, vi har viktigare personer som förtjänar vår energi. Mycket för Emanuel och hans halvbrors skull också. Dem förstår när dem blir äldre. 

En av våra närstående är förståss, som alla andra våra närstående, väldigt ledsen och förtvivlad över hela den här orättvisan och pratade med en annan person som sa - "Men det är ju ingen som dött iallafall. "

Och precis det tänker jag på varje dag. Det är ju ingen som dött. Det kunde varit värre, även om det ändå är ett rent helvete vi går igenom.  

Alltså överlever vi det här helvetet och det som inte dödar dig, gör dig bara starkare. Och det stämmer faktiskt. Vi har blivit väldigt mycket starkare av det här.

Jag som varit så himla feg för att prata med människor, varit blyg, inte ens vågat ringa mina egna samtal som tonåring för jag var så rädd att jag skulle säga nåt fel, jag har blivit en helt ny människa.

Nu kan jag gå genom eld ovh vatten för min familj och mina vänner, jag har berättat hela den här historien inför flera tusen människor, jag har suttit i Stockholms hovrätt och vittnat om min fina sambo inför flera "viktiga" personer samtidigt som jag blev inspelad, jag skulle ringa Amerikas president om det så skulle behövas för att visa att Elie är oskyldig. Jag är inte rädd alls längre. Jag har bivit starkare.

Elie blir starkare när han förstår hur många som tror på honom och som trots alla sjukliga påhitt om honom han fått stå ut med, tror på honom och älskar honom. Där kan man snacka om att den fina personen han verkligen är lyser starkt.

Vi får även ofta komma och hälsa på. Och här finns det även en liten lägenhet man kan hyra om man vill stanna en helg. Perfekt!




Egentligen skulle Elie inte vara här över huvud taget. Han skulle varit hemma med båda sina söner. Men är det något vi lärt oss om det här livet, så är det att det inte är rättvist och att man vinner av att se allt från den ljusa positiva sidan. Så vi är glada för att han hamnar här och för att vi har stor möjlighet att få träffas ofta!

Vi är även glada för att han kan få studera här och inte missar det han hade tänkt studera ändå. Sen när han kommer ut börjar det bli vår och ljust igen. Och vi kan fortsätta leva tillsamman och ha ett bra liv. När vi pratar om "fängelset" så nämner vi det alltid som "college" (bättre för psyket)eftersom vi ser det som att Elie åker iväg några månader för att studera. Sen kommer vi hem igen och låtsas som inget har hänt.

Man kan tro att vi sitter här hemma och är deprimerade. Men så är det inte. Vi ser allt på en ljus positiv sida. Och snart är vi tillsammans och har det bra igen! Tiden går så fort. Detta handlar bara om några månader och eftersom Elie är väldigt skötsam och trevlig så lär han få komma ut tidigare! Det är en kort tid jämfört med resten av vårt långa liv tillsammans.

♥



När det handlar om kärlek så finns det ingen eller inget som kan komma emellan denna starka kraft. Ingen person i hela världen som kan förstöra. Det spelar ingen roll hur långt ifrån varandra man hamnar, för man hittar alltid tillbaka.

Kärlek är starkare än hat.
Sanning är starkare än lögner.
Och även om orättvisan är starkare än rättvisan så har den ändå inte segrat.

Det är våra tankar som väljer att känna att vi vunnit eller förlorat. Och eftersom vi vet att Elie är oskyldig, att alla som betyder något för Elie och som bryr sig om honom också vet att han är oskyldig, eftersom vi båda två forfarande står med båda fötterna på jorden, har en stark famn, en vacker son och känner mycket kärlek för varandra samt ger varandra ett stort stöd - så har vi vunnit.  

För kärleken övervinner allt

I samband med att jag hade kontakt med journalisten Ingrid Carlqvist började jag och en annan person maila med varandra. (Den här personen och dess närstående har råkat ut för en liknande händelse, läs hela historien här nedanför). Det känns bra att få höra andra personers tankar och åsikter. Även om det är fruktansvärt att läsa om dem och man blir så arg och ledsen. Men vad hjälper det? Det spelar ingen roll hur glasklart allt än kan verka vara. Det "räcker" inte. Den här personens historia finns även publicerad på Ingrid Carqvists blogg. Jag råder er verkligen att gå in här och läsa folks reaktioner under inlägget. Det är viktigt att vi öppnar upp ögonen på folk som inte vill se eller folk som inte vet. Klicka här för att komma dit.

Här har ni den fruktansvärda berättelsen som inte bara innefattar en orolig flickvän och en hjälplös pappa, den stora förskräckelsen är att det, även här, handlar om ett barn som kommer så otroligt i kläm:

"Mamman till min pojkväns 4-årige son är alkoholist. Till saken hör att hon är framstående familjerättsadvokat i X-staden. Hennes alkoholproblem har under åren mörkats av alla familjemedlemmar (de flesta känner förmodligen inte ens till hennes problem).

I fredags körde hon sonen till vårdcentralen, berusad! Hon ringer min pojkvän, berättar för honom att hon druckit och ”inte orkar mer”. Han åker till vårdcentralen. När han kommer fram, möter han henne i bilen, tillsammans med sonen. Min pojkvän kör efter dem hem till hennes bostad. Där ramlar hon ur bilen, skriker och gråter, ramlar in i trapphuset där hon blir liggande.

Min pojkvän hjälper henne upp och in i lägenheten och ringer hennes pappa. Denne kommer till lägenheten för att ta hand om och lugna sin dotter. Han och min pojkvän samtalar om hennes alkoholproblem och de konstaterar båda att hon druckit. Sonen är under hela den här tiden med i lägenheten.

Min pojkvän åker till vårdcentralen och pratar med några i personalen för att försöka få en bekräftelse av dem att hon var berusad. De berättar att hon ”uppträtt underligt” samt att förmodligen har ”synfel” eller ”problem med ögonen” och ”verkade inte må bra”. Min pojkvän åker tillbaka till hennes bostad och hämtar sonen. De har gemensam vårdnad och sonen bor hos dem varannan vecka. Detta är egentligen inte pappans helg, men han tar (med allas samtycke) med sonen ändå då det ju är uppenbart att mamman inte är kapabel att ta hand om honom.

Till saken hör att hon tidigt under morgonen samma dag, ringt min pojkvän och ”sluddrat”. Han misstänkte redan då att hon var berusad, men vet att hon blir ordinerad Antabus vilket gör att han tvivlar på det faktum att hon faktiskt är berusad då. Han får senare under dagen, av henne själv, veta att hon inte längre tar Antabus…

Sonen har tillsammans med sin pappa tillbringat helgen hos mig. Sonen har haft mardrömmar om sin mamma som var ”sjuk” och berättar att det var ”läskigt” att se när hon mådde dåligt. Han har under helgen också berättat att ”mamma är elak och slåss”. Han berättar om ett tillfälle då hon slagit honom i magen då han ville titta på Pippi på TV, istället för ”bröllop” (antar att det var helgen före midsommar: det kungliga bröllopet). Vi är försiktiga med att lägga för stor vikt vid detta, men blir ändå förstås oroliga över att det faktiskt gått till precis så som han säger…

Idag ska de fira hans födelsedag i efterskott hemma hos mamman, tillsammans med mammans syskon med familjer m.fl. Min pojkvän ringer idag i desperation till Polisen och försöker göra en anmälan. De skickar honom vidare till Socialjouren där de meddelar att han gjort vad han kunnat i läget som var och rekommenderar honom att han och mamman ska försöka ”komma överens”.

Han ringer sonens mamma och meddelar henne att han tänker skjutsa sonen till kalaset (sonen ser ju självklart fram emot detta, att få träffa sina kusiner mm.). men sen ta honom hem till sig. Mamman har sagt att hon går med på detta.

Kommande vecka ska sonen vara hos sin pappa. Nästkommande vecka är det mammans vecka och hon har bokat en resa till Grekland till sig själv och sonen… Pappan är förstås fruktansvärt nervös och förtvivlad inför detta och vill att hon ska avboka resan.

Hur ska han gå tillväga? Kan han neka henne att ta med sonen? Vad har han för rättigheter?

Imorgon är det måndag och han ska ringa till Socialen igen och försöka få hjälp med hur han ska gå tillväga. Anledningen till varför jag skriver detta mail är att jag känner att han behöver all hjälp han kan få. Han är medberoende och hon har alldeles för stor makt över honom, samt då till det faktum att hon är framgångsrik advokat och har just vårdnadstvister som sin specialitet!

Hon har berättat för honom att han inte skulle ha en chans mot henne vid en vårdnadstvist…

Vad finns det för vägar att gå här? Han vill inte ta mamman ifrån sin son och vice versa, men nu har det gått för långt. Det är kanske bara en tidsfråga innan hon kör ihjäl både sig själv och sonen. Han vill att hon söker hjälp. Hon har lovat gå till sin läkare och få Antabus igen, men problemen sitter ju förstås djupare än så hos henne. Hon är själv uppväxt i ett hem med alkoholmissbruk…

Min pojkvän vill ha enskild vårdnad tills hon verkligen får bukt med sina problem. Hur stora är hans möjligheter vid en vårdnadstvist? Sonen står skriven hos sin mamma. Jag vet inte om det finns några direkt ”bevis” för hennes missbruk, allt har ju tystats ner. Det finns människor som sett henne ”bete sig underligt”, men det räcker väl inte? Min pojkvän är rädd för att smutskasta henne och hennes familj, men inser samtidigt vidden av problemet efter hennes fyllekörning med sonen i bilen och måste gå vidare med detta. Men hur?

Tillägg till ovanstående:

Måndag: Mamman vägrar lämna sonen till pappan, trots att det nu är pappans umgängestid. Hon har också fabricerat en helt annan version av det som hänt de senaste dagarna. Dessutom gjorde hon en polisanmälan och fick min pojkvän arresterad för mordhot! Han släpptes dock efter några timmar och en motanmälan om falsk angivelse är gjord, då hennes påståenden är påhitt och lögner.

Tisdag: Sonen är fortfarande kvar hos mamman. Hon ringde idag min pojkvän och försökte få honom att komma till henne och skriva under ett avtal hon påstod sig skrivit. Han vågade inte ens åka dit för att titta på detta avtal, i rädsla för att hon då åter skulle anmäla honom för något han inte gjort sig skyldig till.

Onsdag, Torsdag: Pojken är kvar hos mamman. Pappan fortsätter ha kontakt med soc vilka försöker få föräldrarna att ”komma överens”.

Pappan får tid hos en advokat han kontaktat, tisdag den 13 juli.

Fredag: Mamman går med på att lämna sonen till pappan om denne skriver under ett umgängesavtal. Pappan är nu desperat och går med på detta. De skriver under avtalet (som gäller umgänge varannan vecka) och han får sonen till sig. Avtalet lämnas till soc.

Lördag den 10 juli: Pappan har nu sonen hos sig och denne berättar att ”mamma är dum, jag vill vara hos dig pappa”. Pappan vill göra en stämningsansökan till Tingsrätten då han inte vill lämna sonen till mamman igen, eftersom hon fortsätter leva i förnekelse och inte på allvar inser sina problem. Pappan får också veta att sonen under den här veckan tagits hand om av sin morfar. Mamman åker, som hon planerat, till Grekland imorgon, men inser att hon får åka utan sonen.

Går det att häva avtalet om umgänge? Hon har sagt att hon kommer och hämtar sonen hos pappan när hon kommit hem från sin resa. Har pappan rätta att stoppa henne då? Enligt avtalet är det ju då pappans vecka.

Det är frustrerande att stå vid sidan av detta och inte kunna göra något, men jag försöka i alla fall hjälpa pappan med fakta och information han kommer att behöva."

Du som skrev en kommentar till inlägget här nedanför under namnet "En som vet" kan du snälla kontakta mig på min mail anna.thomsson@hotmail.com så kan vi prata bara du och jag. Åh snälla, gör det! Jag vet att du tänker "vad vinner jag på det här?". Och jag har inte svaret på den frågan... Jag kan bara be dig att göra det som är rätt. :(

Vi hade ju tänk flytta till Stockholm. Och det tänker vi fortfarande. Men vi tar detta när Elie kommer tillbaka istället. Då kör vi på en nystart och flyttar till en ny stad och lever lyckliga och glada. Ingen som kan förstöra mina drömmar, och ingen som kan ge oss dåligt rykte med lögner. För denna gången kommer vi vara steget före!

Tills dess så har vi fått en 2:a här i Kalmar där jag och lilleman bor i väntan på Elie.


Den som väntar på något gott...

En lördagsmorgon förra året körde jag Elie till familjerätten eftersom han hade möte med sin son. När jag hämtade honom igen efter ett par timmar var han som vanligt deppig eftersom dem behandlade honom som en hög med skit utan rättigheter.

Jag frågade vad dem nu hittat på för nåt? Vad hade hänt? Jag var så förbannad.
Han berättade att hans sons mamma inte ville att han skulle ta bilder på sin son. Så hon sa åt personalen på familjerätten att hon ville att dem förbjöd honom att ha med sig kamera och/eller mobil med sig på mötet med sin son.

Då bestämdes det av familjerätten med hjälp av mamman att - "Elie fick inte ha med sig kamera eller mobiltelefon på mötena med sin son. Detta för att försäkra sig om att han inte tog kort på sitt barn." Så innan han gick igenom dörrarna till rummet där hans lilla pojke väntade så var han tvungen att lämna över dessa föremål. Om han inte löd detta, så ställer dem in mötena mellan pappan och barnet.

När Elie ifrågasatte detta frågade dem strikt: "Bryr du dig om att ta bilder på honom, eller vill du verkligen träffa honom". Så Elie var tyst och "löd" deras "regel".

Så de sista bilderna Elie har på sitt barn är de bilder han tog på pojken när han var ett par månader. Vi har inga foton att visa Emanuel sin halvbror. Elie har inga bilder på sitt barn.



Hur kan en familjerätt göra såhär? Har inte alla pappor rätt att ta kort på sina barn?

"Skickar det som ett privat medddelande kunde inte skriva det i inlägget, min bror har gått igenom exakt samma sak fick så ont i hjärtat att jag satt i rummet och grät i exakt 3 timmar när jag läste det du skrev i din blogg... jag har stått bredvid min bror i snart 1 år, efter allt deppration han va i har han kunnat glömma lite, problemet är att han har två pojkar från henne :'( så inte lätt för honom, han fick träffa dom varannan helg men nu har tingsrätten beslutat att hon får hela vårdnaden och att han endast får träffa barnen 1 gång i månaden och det värsta av allt så ska han sitta inne den 29 januari 2012.. jag har läst beslutet men har inte vågat säga något för att jag inte vill förlora honom, han är den ända jag har.. :'( .. pratade med avdokaten om han kunde åka utomlands, och det var helt ok. så istället åkte jag till ticket och bokade en thailand resa till han och hans kompis 6 veckor ska han vara borta o det kommer att göra ont, så undrar hur sjutton ska vara utan han när han blir fängslad. så han kommer bort från allt, hoppas verkligen FRÅN HELA MITT HJÄRTA ATT DET LÖSER SIG FÖR BÅDE MIN BROR, DIN SAMBO och alla ANDRA män som tyvärr stötar på sånna tjejer...
Tack för ditt inlägg och hoppas ni lever lyckliga tillsammans :'( kraam"





Vi skickar styrkekramar och lyckoönskningar till er!

Jag förstår att många av er som läst kanske har en vän, en familjemedlem eller en partner som har bipolär eller kanske själva har det. Jag vill bara framföra att jag inte vill dra alla över en kam.

Och jag tror absolut inte att bara för att man har diagnosen bipolär så betyder det automatiskt att man alltid anklagar alla och skapar sånna här extremt stora problem med traumatiska effekter. Vissa är mer sjuka än andra. Vissa har sjukdomen + en personlighet, tankar och planer skapade av ren ondska. Vissa har allt detta samtidigt som de har brist på både kärlek, förståelse och respekt för andra människor och deras rättigheter m.m. När det gäller just den mamman jag pratat om så har hon med all säkerhet alla dessa egenskaper PLUS sjukdomen.

Jag har många kontakter som känner henne eller har umgåtts med henne som vet hur hon fungerar. Att hon inte bara p.g.a sjukdomen kan ge situationer sånna här förödande konsekvenser utan att hon även i sin personlighet orsakar sånt här kontrollerat. (Viket fler av er redan konstaterat)
Sen är som sagt vissa mer sjuka än andra. Då det finns olika "grader" av sjukdomen som kan delas in i s.k typ 1 eller typ 2.


Jag vill verkligen även framföra att målet med sanningen om historien som orsakat att en oskyldig man blivit dömd och ska straffas med fängelse är inte att få Er alla att känna starkt hat mot denna kvinna. (Även om jag förstår att detta kommer med ren automatik) detta med respekt för den stackars lille pojken Achilles. Jag vill även berätta för er som inte vet, att även om man har diagnosen Bipolär så betyder inte detta att man inte får ha vårdnad om barn.

Denna kvinna har i flera år svartmålat Elie och nu även mig så fruktansvärt mycket. Och det ända jag och Elie gjort är att ta allt likt slag mot ansiktet utan att slå tillbaka. Att han nu även ska straffas oskyldig får det att kännas som att dem fortsätter sparka på oss när vi redan ligger ner på marken, medvetslösa...

Nu har vi fått nog. Nu är det vår tur att resa på oss och stiga upp på benen. Genom att visa för tusentals människor vart sanningen ligger. Vi kommer fortsätta kämpa.

Jag gör såhär med din fråga Malle:

Gick du på babysim med mani? Har du börjat klippa hans naglar? I såna fall när gjorde du det? Diar river sig själv, och det tar tid innan man kan riva dem, handskar kan man ej ha hela tiden för man är rädd att han stoppar handen i munnen och tappar andan. När du badar mani, använder du babyoil ftf elr babyshampoo? när började han använda babysitter, tänker på ryggraden? man hör så olika. Jag har nog fler frågor men dem kmr jag ej på nu :P hehe.

Svar: Jag har inte gått på babysim med Emanuel. Tycker det är dyrt:P Så jag och Johanna tänkte åka dit någon gång själva och simma med våra små bebbar i bebispoolen. Jag har varit i simhallen en gång tidigare med Emanuel, då var han jätte liten och tyckte det var kallt i poolen hehe (han var ca 1,5 månader tror jag) Första månaden rev jag av dem sen började jag klippa dem efter det med en trubbig sax. Smartast att göra när han sover eller ammar då ligger han stilla. Sen filar jag dem lite så han inte river sig. Vi har använt babyschampoo i Manis hår ända sen han föddes. Olja har vi haft i vattnet ända sen han tappade navelstumpen:) Emanuel var 2 månader när han fick sin babysitter. Jag har aldrig hört det där med ryggraden? Men så kanske det är? Fråga BVC tanten isåfall. Men tror inte det är någon fara nu när han är över 1 månad? Hmm.. Är inte säker så lita inte på mig:) Ja det är bara att fråga på!


Alice och Emanuel i simhallen haha

Hej och hå. Blev inte mycket bloggande idag. Men jag och Elie har busat för fullt med Mani, sen fikade vi med Emma hos farmor och farfar. Efter det handlade vi på Coop. Jag och Elie är vrååål hungriga för vi har fortfarande inte ätit middag.

Vi håller på att laga en 2 kilos lax som vi ska käka. NU? Vet inte hur vi tänkte där? Men det blir ju mat över till kommande veckan om man säger så...


Hittar på något roligare att blogga om imorgon. Då ska vi iväg till BVC för matsnack (smakportioner).


Bjuder på en flygande geting-bild... Har ni någonsin sett en sötare geting med stora fluffiga goa kinder?

Okej. Jag ska inte blogga mer ikväll som jag sa. Men måste bara slänga upp detta videoklipp på mig och mina systrar. Så ni förstår vilket liv vi har. Detta är såklart inte i närheten av hur sjuka vi är. Men såhär har vi det från dess att vi träffas till det att vi skiljs åt.