Idag har det gått hela 160 dagar. Men jag tänker varje gång att det kunde varit värre. Tänk om det blev flera år... Vi skulle varit här hemma och väntat på Elie i vilket fall som helst. Men vi tänker positivt...

Jag vet inte hur många brev jag skickat och tagit emot. De ligger i en tjock pärm och jag ska aldrig slänga dem.

Här är det allra sista brevet till Elie:

Vi går här hemma och väntar på Elie, jag och Mani. I november när Elie åkte till anstalten var det fullt av löv på marken, träden nakna, himlen grå och luften var full med sorg. 

Nu är det april. Knopparna börjar sakta slå ut och vitsipporna har kommit fram...

Om exakt två veckor kommer Elie hem för att stanna ♥


Idag


November. Sista dagen ute tillsammans innan Elie åkte iväg för att inställa sig på anstalten

NU ÄR DET VÅR!

Nu har Elie varit borta i 144 dagar. 

Igår bjöds det på påskbord på anstalten i Kolmården. Jag tycker det är skönt att veta att de har det bra på anstalten. Att de grillar korv, umgås, käkar påskbord/julbord m.m. Det känner bättre för mig som anhörig att veta att min man har det "bra". I alla fall så bra han kan ha det...

Ända sen i höstas har Elie känt på Manis tandkött och kliat det åt honom. Men tanden låg ju i ide och ville absolut inte titta fram i kylan utan ville såklart vänta tills våren kom. Eftersom jag vet hur mycket Elie vill upptäcka Manis första tand tänkte jag först inte säga något om att den nu var påväg. Och låta honom upptäcka den själv på nästa permission. Men, det funkar ju inte riktigt så. Lilleman kommer ju få massa fler tänder som Elie kan få upptäcka. Så när jag pratade med Elie i telefon och berättade det blev han jätteglad! 
Elie sa att så fort tanden kommit upp ska jag hämta en tesked och knacka försiktigt på tanden, det ger tur.


Elie hälsade i alla fall alla: "EN GUL PÅSK".
Haha.


Här lagade Elie mat till oss under sin senaste permission!

Elie har slut på telefonkort inne på anstalten och det går inte att köpa nya fören i slutet av veckan så vi kommer inte kunna prata i telefon.

Så igår postade jag ett brev till honom! Jag skrev hur det gick för Mani på BVC, hur mycket han vägde och hur lång han var. Jag vet att Elie var jättenyfiken på det och det är ju hans rätt att få veta hur det gick för sitt eget barn. Han kommer bli jätteglad!

Synd att inte alla mammor förstår att det är alla pappors rätt att veta hur sitt eget barn mår. Samt alla barns rätt att få veta hur sin pappa mår!

En bild från i lördags när Elie var hemma 24 timmar. Vi satt uppe sent och pratade barndomsminnen och skrattade halvt ihjäl oss. Här satt Elie och gjorde fula grimaser. Det syns inte på bilden men han hade hela vänstra kinden fullproppad med jordnötsringar och såg ut som en hamster, allt för att försöka få mig att inte hålla minen på korten hahaha. Tycker jag lyckades rätt okej ändå. Jag har väl lärt mig att leva med det här stora barnet som älskar att busa och skämta ♥

Tänk, nästa månad kommer Elie hem! Visseligen är det inte fören den 26:e men det är ändå nästa månad och det känns skönt...

Även om man räknar varje dag och längtar halvt ihjäl sig så känns det ändå som om det var igår vi satt här hemma och inte riktigt visste hur vi skulle säga farväl...

Nu har Elie suttit på anstalten i 108 dagar.

Sist jag räknade dagar på det här sättet var under graviditeten. Förra vintern räknade jag ner dagarna till Emanuels beräknade födsel och jag längtade till våren. För när våren kommit och bladen slagit ut på träden var det inte långt kvar tills jag och Elie fick hålla vårt barn i famnen.

Det här året räknar jag dagar igen. Med den här våren kommer Elie... 




2010

Nästa vår ska vi inte räkna ner dagarna. Vi ska bara räkna dagarna och vara tillsammas. ♥

Idag var det 76 dagar sen Elie inställde sig på anstalten.

Även om jag räknar dagarna och han sekunderna så känns det ändå som om det var igår vi låg i sängen tidigt på morgonen hela familjen. Jag, Elie och Emanuel. Vi låg där och höll om varandra med Emanuel i mitten och visste att det skulle dröja länge innan vi fick hålla om varandra på samma sätt igen.

Elie blir frisläppt igen den 26 April 2012. Det känns som om jag lever varje dag för det datumet. 26 April 2012... Men vad glad jag blir när jag, i efterhand, kommer på att det finns ett liv efter den 26 April. Tiden jag och Elie har väntat på så länge. 

Livet efter den 26:e April 2012. Tiden då allt börjar  ♥


Den här bilden är tagen samma morgon som Elie åkte... I just det här ögonblicket tog vi inte bara vara på tiden och kramarna utan varenda litet andetag.

Nu har Elie varit borta i 67 dagar. Tiden går fortare än man tror...

Även om allt är jobbigt just nu så vet vi ju att vi snart får vara tillsammans alla tre igen. Och då kan ingen sära på oss igen. Då är detta äntligen över!

På lördag den 21 januari har Elie sin första permission!

Han har bara 6 timmar nu första gången så vi väljer att åka upp dit och spendera dagen tillsammans på stan istället för att han åker ner hit. Jag tror även min familj följer med och kanske Elies moster som bor i Stockholm!

Vi ska gå på stan, äta på restaurang, fika på café, handla mat och blöjor haha... Ta TUSEN bilder! Och jag kommer dela med mig av massa kort på Elie, Mani och mig här så ni får se! Spännande va? Snacka om att kameran kommer vara framme hela tiden! Åh vad jag längtar. Ingen bevakning, ingen som sitter och tittar på oss och antecknar, ingen anstalt. Bara kärlek, familj och frisk (fri) luft.

Elie har fått håret klippt av en kille på hans avdelning för att vara fin tills på lördag om en vecka haha. Så söt.


Elie & Emanuel ♥

Snart ska Elie få en hel dag med sin son. Om allt stod rätt till hade Elie varit med oss varje dag och levt ett normalt liv. Men av detta har vi blivit otroligt starka. Och vi fixar detta! Vi ska verkligen ta vara på de här 6 timmarna och uppskatta varandra. Vilket vi verkligen lärt oss göra.

Jag och Mani kom hem för ungefär en timme sen. Idag har vi fått träffa Elie igen!

Åh de 60 minuterna gick väldigt fort... Emanuel skrattade högt när Elie lekte med honom. Jag satt i Elies knä på golvet på en filt och skrattade åt Emanuels nya färdigheter. Elie håller handen jämte Mani hela tiden för han tror han ska trilla när han sitter. För honom har Emanuel precis lärt sig sitta men för mig har han ju rean suttit i många veckor... 

Men jag är i alla fall glad för att vi får ses så Elie inte missar Emanuels framsteg helt!

Handläggaren och de som bevakar mötet sa att allt ser så himla bra ut och de ska kolla med cheferna om vi verkligen behöver ha bevakning. Innan mötet sa de att om allt ser bra ut idag så ska de försöka göra så vi kan få komma som vanliga besökare och att Elie kan få komma hem till vår lägenhet på permissionerna. Och efter mötet sa han att "allt ser väldigt bra ut". Men jag vet att de har massa regler att följa så jag förbereder mig för det värsta så slipper jag bli besviken. Det har vi blivit alldeles för många gånger ändå.

Handläggaren sa att Elie har väldigt bra intryck och känsla för Emanuel och människor. Emanuel är trygg hos Elie. Det syns lika tydligt som det är sant och det gjorde mig glad att han sa så.

Emanuel sov hela bilresan dit och nästan hela hem. Han har inte sagt ett ljud, bara suttit och småpratat lite för sig själv. Tror han var glad att få träffa sin pappa♥  Jag saknar redan Elie såklart. Men tiden går fort. Snart har det redan gått 2 månader och i April är han tillbaka!

Här är lite bilder på mig och lilleman idag:







Hihi min bästa facebook check-in ♥

Redan innan Elie inställde sig på anstalten ringde han och såg till så att han fick börja läsa svenska med en gång, vilket de lovade att han fick. Men inte fören NU har han fått datum om att han får börja.

Bättre sent än aldrig dock. Nästa vecka ska han börja läsa svenska på gymnasienivå A (anpassat för invandrare) och han hinner färdigt innan han släpps! Han hinner påbörja B också! Jag är så himla glad för detta. Att kunna bra svenska är så viktigt nu i Sverige. Han kan väldigt bra svenska men grammatiken är inte den bästa och jag förstår verkligen att det inte är lätt. Det är inget lätt språk...

Men nu är det igång i alla fall! 


Köpte en bok till Elie igår. "Klättrarens själ". Den handlar om klättring, naturen och psykologi bakom vad det är som driver folk till att klättra i berg m.m. Jag tror Elie kommer tycka om den här boken eftersom han själv ägnat mycket av sin tid åt bergsklättring i Libanon! Ska ta med och ge den till honom när vi träffas på måndag!

Jaaa!

Nästa vecka på måndag den 9 januari klockan 10.30 ska jag och Mani åka upp till Kolmården och träffa Elie! Åh vad jag längtar nu... ♥

Som vanligt är det bara 60 minuter under bevakning. Men jag ljuger och överdriver inte när jag säger att jag skulle GÅ dit med Emanuel i vagnen bara för att få se honom i 5 minuter om jag var tvungen. Så en timme gör oss lyckliga i många dagar, lagom till nästa besök!

Hans handläggare sa dock att han skulle prata med sin chef och se om det verkligen behövs fler sånna här möten eller om vi inte kan få träffas som vanliga besökare nästa gång. Vi får se vad de säger. Om vi får komma dit som vanliga besökare får vi komma in på anstalten och se Elies rum och vara där inne. Då är besökstiden mellan 09.00-16.00. Vi kan även sova över där en helg i ett eget rum. Det hade ju varit helt jävla underbart rent ut sagt.

Men än så länge nöjer vi oss med 60 minuter!

Elie kommer bli så glad! Jag och Mani med. Jag saknar Elie så mycket nu att det gör ont. Vill bara att han ska vara här hemma, skämta och driva mig till vansinne i skrattanfall som han gör flera gånger om dagen annars. Det är så tomt utan honom... 


♥

Tack förresten för alla kommentar till nedanstående inlägg. Ni är underbara!

Ibland när jag tittar på vår vackra son ser jag Elie i hans ansikte.
Det finns så mycket som påminner mig om Elie och som får mig att känna att han är här. När jag såg den här bilden kunde jag inte hindra tårarna från att trilla ner längs min kind.  

Varje gång jag skrattar tänker jag på Elie