I samband med att jag hade kontakt med journalisten Ingrid Carlqvist började jag och en annan person maila med varandra. (Den här personen och dess närstående har råkat ut för en liknande händelse, läs hela historien här nedanför). Det känns bra att få höra andra personers tankar och åsikter. Även om det är fruktansvärt att läsa om dem och man blir så arg och ledsen. Men vad hjälper det? Det spelar ingen roll hur glasklart allt än kan verka vara. Det "räcker" inte. Den här personens historia finns även publicerad på Ingrid Carqvists blogg. Jag råder er verkligen att gå in här och läsa folks reaktioner under inlägget. Det är viktigt att vi öppnar upp ögonen på folk som inte vill se eller folk som inte vet. Klicka här för att komma dit.

Här har ni den fruktansvärda berättelsen som inte bara innefattar en orolig flickvän och en hjälplös pappa, den stora förskräckelsen är att det, även här, handlar om ett barn som kommer så otroligt i kläm:

"Mamman till min pojkväns 4-årige son är alkoholist. Till saken hör att hon är framstående familjerättsadvokat i X-staden. Hennes alkoholproblem har under åren mörkats av alla familjemedlemmar (de flesta känner förmodligen inte ens till hennes problem).

I fredags körde hon sonen till vårdcentralen, berusad! Hon ringer min pojkvän, berättar för honom att hon druckit och ”inte orkar mer”. Han åker till vårdcentralen. När han kommer fram, möter han henne i bilen, tillsammans med sonen. Min pojkvän kör efter dem hem till hennes bostad. Där ramlar hon ur bilen, skriker och gråter, ramlar in i trapphuset där hon blir liggande.

Min pojkvän hjälper henne upp och in i lägenheten och ringer hennes pappa. Denne kommer till lägenheten för att ta hand om och lugna sin dotter. Han och min pojkvän samtalar om hennes alkoholproblem och de konstaterar båda att hon druckit. Sonen är under hela den här tiden med i lägenheten.

Min pojkvän åker till vårdcentralen och pratar med några i personalen för att försöka få en bekräftelse av dem att hon var berusad. De berättar att hon ”uppträtt underligt” samt att förmodligen har ”synfel” eller ”problem med ögonen” och ”verkade inte må bra”. Min pojkvän åker tillbaka till hennes bostad och hämtar sonen. De har gemensam vårdnad och sonen bor hos dem varannan vecka. Detta är egentligen inte pappans helg, men han tar (med allas samtycke) med sonen ändå då det ju är uppenbart att mamman inte är kapabel att ta hand om honom.

Till saken hör att hon tidigt under morgonen samma dag, ringt min pojkvän och ”sluddrat”. Han misstänkte redan då att hon var berusad, men vet att hon blir ordinerad Antabus vilket gör att han tvivlar på det faktum att hon faktiskt är berusad då. Han får senare under dagen, av henne själv, veta att hon inte längre tar Antabus…

Sonen har tillsammans med sin pappa tillbringat helgen hos mig. Sonen har haft mardrömmar om sin mamma som var ”sjuk” och berättar att det var ”läskigt” att se när hon mådde dåligt. Han har under helgen också berättat att ”mamma är elak och slåss”. Han berättar om ett tillfälle då hon slagit honom i magen då han ville titta på Pippi på TV, istället för ”bröllop” (antar att det var helgen före midsommar: det kungliga bröllopet). Vi är försiktiga med att lägga för stor vikt vid detta, men blir ändå förstås oroliga över att det faktiskt gått till precis så som han säger…

Idag ska de fira hans födelsedag i efterskott hemma hos mamman, tillsammans med mammans syskon med familjer m.fl. Min pojkvän ringer idag i desperation till Polisen och försöker göra en anmälan. De skickar honom vidare till Socialjouren där de meddelar att han gjort vad han kunnat i läget som var och rekommenderar honom att han och mamman ska försöka ”komma överens”.

Han ringer sonens mamma och meddelar henne att han tänker skjutsa sonen till kalaset (sonen ser ju självklart fram emot detta, att få träffa sina kusiner mm.). men sen ta honom hem till sig. Mamman har sagt att hon går med på detta.

Kommande vecka ska sonen vara hos sin pappa. Nästkommande vecka är det mammans vecka och hon har bokat en resa till Grekland till sig själv och sonen… Pappan är förstås fruktansvärt nervös och förtvivlad inför detta och vill att hon ska avboka resan.

Hur ska han gå tillväga? Kan han neka henne att ta med sonen? Vad har han för rättigheter?

Imorgon är det måndag och han ska ringa till Socialen igen och försöka få hjälp med hur han ska gå tillväga. Anledningen till varför jag skriver detta mail är att jag känner att han behöver all hjälp han kan få. Han är medberoende och hon har alldeles för stor makt över honom, samt då till det faktum att hon är framgångsrik advokat och har just vårdnadstvister som sin specialitet!

Hon har berättat för honom att han inte skulle ha en chans mot henne vid en vårdnadstvist…

Vad finns det för vägar att gå här? Han vill inte ta mamman ifrån sin son och vice versa, men nu har det gått för långt. Det är kanske bara en tidsfråga innan hon kör ihjäl både sig själv och sonen. Han vill att hon söker hjälp. Hon har lovat gå till sin läkare och få Antabus igen, men problemen sitter ju förstås djupare än så hos henne. Hon är själv uppväxt i ett hem med alkoholmissbruk…

Min pojkvän vill ha enskild vårdnad tills hon verkligen får bukt med sina problem. Hur stora är hans möjligheter vid en vårdnadstvist? Sonen står skriven hos sin mamma. Jag vet inte om det finns några direkt ”bevis” för hennes missbruk, allt har ju tystats ner. Det finns människor som sett henne ”bete sig underligt”, men det räcker väl inte? Min pojkvän är rädd för att smutskasta henne och hennes familj, men inser samtidigt vidden av problemet efter hennes fyllekörning med sonen i bilen och måste gå vidare med detta. Men hur?

Tillägg till ovanstående:

Måndag: Mamman vägrar lämna sonen till pappan, trots att det nu är pappans umgängestid. Hon har också fabricerat en helt annan version av det som hänt de senaste dagarna. Dessutom gjorde hon en polisanmälan och fick min pojkvän arresterad för mordhot! Han släpptes dock efter några timmar och en motanmälan om falsk angivelse är gjord, då hennes påståenden är påhitt och lögner.

Tisdag: Sonen är fortfarande kvar hos mamman. Hon ringde idag min pojkvän och försökte få honom att komma till henne och skriva under ett avtal hon påstod sig skrivit. Han vågade inte ens åka dit för att titta på detta avtal, i rädsla för att hon då åter skulle anmäla honom för något han inte gjort sig skyldig till.

Onsdag, Torsdag: Pojken är kvar hos mamman. Pappan fortsätter ha kontakt med soc vilka försöker få föräldrarna att ”komma överens”.

Pappan får tid hos en advokat han kontaktat, tisdag den 13 juli.

Fredag: Mamman går med på att lämna sonen till pappan om denne skriver under ett umgängesavtal. Pappan är nu desperat och går med på detta. De skriver under avtalet (som gäller umgänge varannan vecka) och han får sonen till sig. Avtalet lämnas till soc.

Lördag den 10 juli: Pappan har nu sonen hos sig och denne berättar att ”mamma är dum, jag vill vara hos dig pappa”. Pappan vill göra en stämningsansökan till Tingsrätten då han inte vill lämna sonen till mamman igen, eftersom hon fortsätter leva i förnekelse och inte på allvar inser sina problem. Pappan får också veta att sonen under den här veckan tagits hand om av sin morfar. Mamman åker, som hon planerat, till Grekland imorgon, men inser att hon får åka utan sonen.

Går det att häva avtalet om umgänge? Hon har sagt att hon kommer och hämtar sonen hos pappan när hon kommit hem från sin resa. Har pappan rätta att stoppa henne då? Enligt avtalet är det ju då pappans vecka.

Det är frustrerande att stå vid sidan av detta och inte kunna göra något, men jag försöka i alla fall hjälpa pappan med fakta och information han kommer att behöva."

"Skickar det som ett privat medddelande kunde inte skriva det i inlägget, min bror har gått igenom exakt samma sak fick så ont i hjärtat att jag satt i rummet och grät i exakt 3 timmar när jag läste det du skrev i din blogg... jag har stått bredvid min bror i snart 1 år, efter allt deppration han va i har han kunnat glömma lite, problemet är att han har två pojkar från henne :'( så inte lätt för honom, han fick träffa dom varannan helg men nu har tingsrätten beslutat att hon får hela vårdnaden och att han endast får träffa barnen 1 gång i månaden och det värsta av allt så ska han sitta inne den 29 januari 2012.. jag har läst beslutet men har inte vågat säga något för att jag inte vill förlora honom, han är den ända jag har.. :'( .. pratade med avdokaten om han kunde åka utomlands, och det var helt ok. så istället åkte jag till ticket och bokade en thailand resa till han och hans kompis 6 veckor ska han vara borta o det kommer att göra ont, så undrar hur sjutton ska vara utan han när han blir fängslad. så han kommer bort från allt, hoppas verkligen FRÅN HELA MITT HJÄRTA ATT DET LÖSER SIG FÖR BÅDE MIN BROR, DIN SAMBO och alla ANDRA män som tyvärr stötar på sånna tjejer...
Tack för ditt inlägg och hoppas ni lever lyckliga tillsammans :'( kraam"





Vi skickar styrkekramar och lyckoönskningar till er!