Här är hela min förlossningsberättelse för er som vill läsa. Att föda sitt barn är det smärtsammaste jag någonsin gjort men även det häftigaste och bästa som någonsin hänt mig. Och jag skulle absolut göra det flera gånger om nu när jag vet vad jag fick för det... Jag har skrivit ner allt, för jag tycker själv det är roligt att ha. Men kom ihåg att alla förlossningar är olika och detta är hur det gick för just mig:

Kl 05.00: Det är tisdag morgon och mina färvärkar började göra mycket ondare än vad jag var van vid. Dem kom med ca 6-8 minuters mellanrum och jag kunde absolut inte sova längre. Dem gick inte över utan det höll på såhär och när klockan var 08.00 ringde vi till förlossningen och jag fick komma in för en kontroll eftersom jag sa att jag hade smärtsamma värkar och vattniga flytningar. Personalen sa att vi fick komma in eftersom hon ville veta om det var vatten som sipprade. Värkarna brydde hon sig inte mycket om.

Kl 09.30: När vi kom in blev jag undersökt och det var inget vatten som gått men jag var däremot öppen 3 cm och hade en utplånad livmodertapp.

Sköterskan: "Oj du, här har det hänt grejer. Det är ju faktiskt på G här så dina värkar har gjort nytta!"
Jag: "Jaså? Vad spännande. Ja, det var ju tur att det äntligen börjar hända nåt så många veckor som jag haft förvärkar."
Sköterskan: "Ja, det kan faktiskt vara så att det händer redan inatt!"

Jag har ju faktiskt varit öppen 1,5 cm sen graviditetsvecka 34 och haft smärtsamma förvärkar sen dess... Äntligen händer det saker.

Sköterskan: "Men då så. Då får ni gå hem så länge och så är ni välkomna om du känner att värkarna gör jätte ont."
Jag: "Men dem gör jävligt ont. Men du menar att det ska göra förbannat jävla ont (lite skämtsam)?"
Sköterskan: "Haha, ja precis. Man ska knappt kunna prata under värkarna sen."

När jag kom hem var jag helt inställd på en sak – att hålla ut tills jag verkligen inte orkar mer. Jag ska banne mig inte bli hemskickad en gång till utan bebis! Elie stannade hemma från jobbet för han var helt säker på att det skulle bli bebis idag.

Sagt och gjort. Jag stod ut med pinvärkarna. Först och främst bestämde jag mig för att vi skulle GÅ hem från förlossningen (ca 2 km), så det gjorde vi. Det gjorde väldans ont. När jag kom hem blev det värre och inget hjälpte, inte en varm dusch eller värmekudde inte att gå upp och gå, ligga eller sitta... Jag försökte andas genom dem men det var inte lika lätt som det sett ut på ”En unge i minuten” på TV...

Men bebisen ska ut! Så är det bara. Jag var ute och promenerade flera gånger under dagen och sprang extra mycket i trapporna upp till lägenheten. Jag gjorde även något så jobbigt och smärtsamt som armhävningar! Det ni! Det var det som satte igång en utav min mammas förlossningar så varför inte.

Värkarna gjorde ondare och ondare och på eftermiddagen började det låta såhär:

Jag: "Elie, nu pallar jag inte mer! Nu åker vi."
Elie börjar stirra runt och bli nervös. Sen lägger sig värken och då låter det istället såhär:
Jag: "Eller, vänta. Ska bara se om nästa gör lika ont."
Envis är bara förnanmnet för visst fan gör nästa minst lika ont...

Men ännu håller jag mig hemma. Nu är värkarna med ca 4-5 minuters mellanrum, vissa bara 3... Men vad väntar jag på? Jag vet faktiskt inte. Jag har väl fortfarande inte förstått att det faktiskt ligger en liten människa i min mage som är färdig och ska ut. Att något så fantastiskt faktiskt ska hända just oss låter bara för bra för att vara sant.  Jag höll på att bli knäpp av alla värkar och jag fick ingen vila alls, kände mig trött och kom på att jag måste ju faktiskt vara utvilad för att orka med förlossningen som alla säger tar så mycket på krafterna. Så jag gick ut på en sista promenad till den fina statsparken med skitjobbiga förlossningsvärkar.

Min gångstil kan inte varit den snyggaste och på vägen stannade en turist och frågade på engelska om jag visste någon bra restaurang i Kalmar. Jag försökte gömma smärtan i ansiktet och se glad och trevlig ut.

Turist: "Excuse me, do you know any good restaurant here in Kalmar?"
Då kom de mest bisarra tankar upp I skallen på mig. Åh, kan han inte bara fråga någon annan. Varför tog jag denna vägen. Kan han inte bara svimma och lägga sig ner på gatan så jag slipper prata med honom över huvud taget. Kan han inte bara låta mig va!
Jag: "Yes of course, if you take this way and turn right. Blablabla..."
På med pokerfacet...

Det blev inte långvarigt när jag vinglat mig in till parken. När jag kom hem la jag mig i sängen helt slut. Jag vet inte hur jag kunde tro att jag skulle få någon sömn med den smärtan som tog så på krafterna. Elie försökte lugna mig och blev lite stressad av att inte veta vad han skulle göra.

Kl 21.00: Efter att ha legat i sängen i endast 5 minuter sa det PANG och small till i magen. Jag skrek till:

Jag: "Ahhhh! Elie, Emanuel gjorde en jätte konstig hård spark i magen."
Elie kom rusande och undrade vad som hände
Jag: "Eller vänta..."

Jag ställde mig upp av ren automatik och då började det rinna. Jag sprang in och ställde mig i jacuzzin och det bara rann nedför benen och ner i badkaret. Värkarna gjorde genast mycket ondare och jag började skaka av nervositet för det var först NU som jag fattade att jag ska föda barn och få se vår son för första gången! Elie var också minst sagt nervös och sprang runt och packade det sista samtidigt som han försökte lugna och vara ett stöd för mig.

Jag ringde förlossningen med en gång för jag vet att när min mammas vatten gick så var det bebis en kort stund där efter.

Jag: Ehh.. Hej. Mitt vatten har gått... Och jag har väldigt smärtsamma värkar med typ 3-4 minuters mellanrum.
Försökte andas mellan meningarna.
Sköterskan: "Jaha okej, har du provat varm dusch eller något?"
Jag: "Jaa!! Jag har provat allt och nu har jag gått hemma så länge att jag står inte ut mer. Plus att jag vet att jag inte har mycket tid efter att vattnet gått om jag ser på hur min mamma hade det."
Sköterskan: "Ja okej. Ja men tycker du det är jobbigt så får du väl ta och komma in hit om ni vill det."
Jag: "JA TACK."

För fan, ska det vara så svårt att förstå att JA DET GÖR FÖR JÄVLA ONT NU. Det var detta ni sa att jag skulle vänta på. Nu har jag väntat länge nog – tänkte jag. (Haha lite överdriven ilska med hormoner och nervositet)

Elie ringde mamma: ”Det händer nu”
Mamma: ”Jaså då kommer vi på en gång!”

När hon anlände, vilket hon gjorde i en rasande fart, var både syster Emma och syster Moa med i baksätet - lite smått uppjagade. Vi packade med det sista som behövdes och jag hängde över dörrkarmarna och flåsade som en flodhäst. Ner för alla trapporna och ut till bilen där jag satte mig på en handduk p.g.a vattnet som fortfarande forsade ut kändes det som.

Påväg till bilen ville Elie ha en sista bild med magen:

På med pokerfacet igen...

Värkarna började verkligen bli outhärdliga.

Kl 21.30: När vi kom in till förlossningen var det ingen brådska på folket därinne. Dem är nog vana vid att sånt här kan ta tid. Själv kände jag mig skakig och superstressad, såklart. Dem visade in oss i ett rum och jag fick ta av mig skorna och lägga mig i sängen.

Sköterskorna: "Då så, då har vi kopplat på CTG så får ni ligga här en stund så kommer vi sen."

Jag höll på att bli galen! Ska jag ligga här nu, jag orkar ju inte, herre gud. Efter att ha legat där några minuter gjorde jag något som jag sällan gjort alla dem gånger vi fått åka in till förlossningen - trycka på alarm signalen.

Jag: "Elie, tryck på den förbannade knappen. Det här pallar jag inte med längre."


Sköterskan kom in.

Jag: "Alltså det gör jävligt ont nu. Och jag är rädd för hur allt kommer kännas sen. Jag har ju inte gjort detta innan. Tänk om det gör svin ont och jag vill ju klara mig utan någon smärtlindring men jag kanske behöver den ändå. Förstår du?"
Sköterskan: "Ja, men du klarar dig så fint."
Jag: "Alltså, det börjar nog trycka på lite smått här nu. Och fyfan vad ont det gör nu jag står inte ut mer..."
Sköterskan: "Jaså, men vi tar och gör en undersökning då så ska vi se hur det ser ut."

Äntligen ska jag få veta om all smärta jag haft under världens längsta dag har gett någon nytta.

Sköterskan: OJ DÅ. Du är faktiskt fullt öppen - 10 cm.

Nu jäklar blev det fart på folket. Det kom en till barnmorska och nu fick jag pröva lustgas.
Efter första andetagen i den började jag skratta jätte högt och på riktigt ett sånt där gott skratt direkt från hjärtat samtidigt som jag hör mig själv säga:

"Haha Bacardi Razz".
Elie: "Haha, Anna were are you right now? Somewere high up in the clouds with Bob Marley?"

Men det skrattet varade inte länge. För nu jävlar gör det ont. Och jag kommer ihåg att jag tänkte mycket på att jag inte skulle hinna få någo smärtlindring och jag var skiträdd för att det skulle göra så fruktansvärt ont...

Sköterskorna lämnade oss igen och en kort stund därefter bad jag Elie trycka på signalen igen.

Jag: "Alltså, nu trycker det på här!!!"
Sköterskan: "Ja men han har inte riktigt skruvat sig ner rätt i bäckenet än så det är bra om du håller emot."

Håller emot? Hur fan gör man det? Det är som när man vill spy, magen knyter sig och det blir som en reflex att man bara gör det - man spyr. Detta tyckte jag kändes ungefär likadant, magen knyter sig och jag vill liksom bara trycka ut honom!

Jag är ganska smärttålig men just nu kände jag mig liten och ynklig som en myra. Jag har aldrig haft så ont någonsin och jag trodde jag skulle dö... Jag låg och spände mig av smärtan.

Sköterskan: "Gumman om du inte slappnar av så kommer du få sån träningsvärk imorgon."
Jag: "Träningsvärk? Det skiter jag i. Jag vill gärna ha träningsvärk."
Sköterskan: "Nej då, det tror jag inte haha..."

Nu blev allt lite stressigt, jag hade fortfarande alla kläder på mig och nu skulle jag byta om till den där sexiga förlossningsskjortan mitt i allt. Jag hade så ont så jag kunde ju inte röra mig en millimeter. Men med hjälp från allihopa så gick det tillslut.

Sköterskorna + Elie: "Såja, då får du lyfta på rumpan så ska vi ta av byxorna."
Jag: "AJ, aj aj aj."
Sen var det strumporna.
Jag: "Nej, inte strumporna. Låt dem vara! Jag har äckliga fötter, ajajaj."
Skrek jag högt med masken i ansiktet. Sköterskorna skrattade och lät mig ha dem på.

Kl 23.39: Nu ville dem att jag skulle stå upp för att få lillen att rotera rätt i bäckenet. Det var bara detta vi väntade på för jag var redan fullt öppen och har varit sen jag kom in kl 21.30. Att sitta fast i denna fas av smärta och inte få trycka ut honom gjorde så obeskrivligt ont. Jag ställde mig upp och hängde över ett gåbord med syrgasmasken hårt tryckt över näsa och mun. Elie var så underbar, han stod där med mig och klappade mig på ryggen och sa lugnande ord som jag inte kommer ihåg alls vad det var.

Jag kände hur min kropp inte orkade mer. Jag var helt slut. Och smärtan var värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag: "Nu okrar inte jag mer. Jag kan inte ta en enda värk till. Jag vill inte. Jag kommer dö!"
Sköterskan: "Nej nej, det är ingen som dött här. Så det kommer du inte du heller att göra."
Jag: "Det vet inte du. Man vet aldrig. Jag kan inte mer."
Sköterskan: "Jodå, du som varit så duktig och stått ut med allt detta själv!"

Kl 00.03: Nu kände jag mig plötsligt superkissignödig! Jag kommer ihåg hur jag just då hatade mig själv lite och tänkte: "Anna måste du vara kissnödig just nu! Varför?" Jag fick kissa i en slags stol och sen la jag mig i sängen.

Jag höll på att bli galen av smärtan. Det kändes som jag fastnat på det smärtsammaste stadiet och sen hände det aldrig något mer. Såhär ska det vara tills jag dör.

Eftersom jag låg och spände mig av smärtan och andades så fort utan att slappna av bildades en kant som gjorde att jag nu bara var öppen 9 cm. När dem berättade det tänkte jag att "Nä, nu ger jag upp. Jag kan inte mer. Nu går jag hem".

Jag: "Va? Går det bakåt? Hur länge ska detta hålla på? Jag klarar det inte mer. Jag vill ha nåt annat. Kan jag inte få EPD?"
Sköterskan: "Den hjälper bara i öppningsskedet som du så fint klarat av hemma."
Jag: "Men hur länge ska detta pågå? Jag kan inte ta en enda värk till!"
Sköterskan: "Ja, det är svårt att säga. Det kan ta 5 minuter eller 2 timmar."

Nu blev det fart på mig. Inte fan skulle jag ligga här döendes i 2 timmar till. Nu gjorde jag något som jag inte visste att man kunde göra med sin hjärna. Jag bara låg där. Och låtsades som att jag tittade på mig själv från taket. Jag kände ingen smärta. Jag slappnade av och andades. När det kom en värk kände jag den inte. Och den var ändå snart över.

Kl 01:30: Med detta tänkande bedövade jag mig själv och vips så försvann kanten och jag var åter öppen 10 cm och nu fick jag äntligen krysta! Jag tog i från kung och fosterland och jag kommer ihåg hur mycket jag bara älskade barnmorskan som hjälpte mig att föda fram honom. Hon pushade mig verkligen och jag visste inte att jag hade sånna krafter.
Det var lite kämpigt för när jag lyckats trycka ut honom en bit åkte han in igen vilket gjorde att hans huvud blev avlångt när han kom ut - men detta gick tillbaka efter ett dygn. 


Kl 01.59: Men tillslut kom han ut! Där låg ett litet barn och skrek. Vår son. Jag var helt chockad. Mitt hjärta slog så fort och nu fick han komma upp på mitt bröst. Då blev han lugn och låg och tittade med sina fina ögon. Elie fick klippa navelsträngen.


Stackars Elie han tyckte det var tufft. Han har jobbat med röda korset i Libanon och är van vid att se mycket blod men att se någon man älskar i sådan smärta kan jag tänka mig är något helt annat.

Vi låg där och tittade på underverket. Han var så perfekt. Vilken känsla. Smärtan fanns kvar i min kropp men den försvann ändå när jag fick se honom. Vår lilla Emanuel.

Kl 02.05: Moderkakan krystas ut och kl 02.10 fick jag sys med 2 stygn under lustgas.
Nu när smärtan av värkarna försvunnit kände jag hur påverkad jag blev av lustgasen.

Jag: "Wow, är det såhär mycket lustgasen påverkat mig under fölossningen också?"
Sköterskan: "Ja i början, i slutet fick du bara syre."
Jag: "Oj, för jag känner mig heeeeelt borta nu. Innan kändes det som jag bara andandes luft."
Sen snurrade allt i hela rummet och jag kände inte att hon sydde. Jag hörde ingenting annat än Emanuels andetag som hördes så tydligt konstigt nog.






Mammas fågelunge. Här är han en vecka efter förlossningen.

Vår älskade Emanuel Elias Thomsson är född den 1/6 - 2011 klockan 01.59
I graviditetsvecka 39 (38+5)
Han var 52 cm lång och vägde 3410 gram.


Såhär har Emanuel vuxit i mammas mage:

Graviditetsvecka 7


Vecka 12


Vecka 20